|
 |
 |
|
 |
|
-
Nu har även jag passerat en gräns.
-
-
Om man nu kan kalla 50-årsstrecket en gräns i livet.
Blir det ett före och efter nu?
Innan 50 kunde jag, innan 50 vågade jag inte eller som
50+ vet jag vad jag vill och kan prioritera. Visst är en
gräns passerad och man kan både se tillbaka på viktiga
steg man tagit i livet och samtidigt se fram emot många
ytterligare kliv, mogna och medvetna. Så är det nog.
Tack
för all uppvaktning och pengar som skänkts till det
växthus som jag ser fram emot att bygga i Vårsta
trädgård. Min förhoppning är att denna byggnad av glas
ska kunna glädja många.
Byggandet av trädgården har startat igen efter en
vintervila. Nu är det träarbeten och pergola som ska på
plats. Bullerslänt med plank är redan klart. Innanför
detta är det alltså full aktivitet i väntan på att
tjälen ska gå ur jorden. Jag har förstått att det finns
synpunkter på att det är en avskärmning och ingen insyn
från vägen längre. Men ska man utforma ett stilla rum
mitt i vardagens brus och buller måste man skärma av med
plank och häckar. Min förhoppning är att en avskärmning
också föder en nyfikenhet av vad som finns bakom,
bortom. En nyfikenhet inför det man bara kan ana.
Den första kursen inom projektet ”Grön helhet” har
genomförts och teamet laddar för en ny omgång.
Förhoppningsvis har de som deltagit nu fått ett breddat
perspektiv på vad som är möjligt, kan sträcka på sig,
lyfta blicken och orka ett steg till.
Jag är en av dem som tycker att det är spännande att
Härnösands kommun öppnar för entreprenad också inom
omsorgen. Vårsta Diakonigård har ju genom historien
alltid funnits på den arenan, att vara pionjär, bygga
upp alternativ och att också värna om de som har det
skört i livet. Jag var också en av dem som valde att
inte lägga ett anbud när möjligheten nu gavs. Tyvärr
tror jag att kommunen chansade på att någon skulle ta på
sig ett uppdrag även om var förknippat med stora
ekonomiska risktaganden. För Vårsta Diakonigårds del så
kan vi aldrig chansa när det till sist handlar om den
standard och den service vi vill tillhandahålla
människor i utsatta livssituationer. Att vara beroende
av insatser och omsorg är att befinna sig i en utsatt
livssituation. Det är tråkigt när man märker idag att de
som inte har så hög röst missgynnas mest. Besparingar
drabbar äldre, barn, ungdomar, arbetslösa och
sjukskrivna hårt idag och det känns inte rätt. Det
handlar väl om hur de gemensamma medlen förvaltas och
vem får mest (snarare än vem vet mest)? Det är väl
gemensamma medel som också fördelas när några, som anser
sig värda det, får/tar sin vikt i guld, bonusar och
orimliga löneökningar. Det är lätt att bli fartblind och
till sist inte se det rimliga eller på vems bekostnad.
På tal om att passera gränser och bli klokare…
 Ninni Smedberg
Direktor
Tillbaka!
|
|
|
 |
|
 |
|
|
|
