|
 |
 |
|
 |
|
- 06
”För rytm behövs paus, för sammanhang behövs mellanrum”
Det finns en förutsättning för att vi ska kunna njuta av
musiken/den körsång vi just har hört.
Det finns en förutsättning för att vi ska kunna njuta av
våren/den tid som vi nu börjar se tecken på även här
uppe.
Det finns en förutsättning för att känna sig delaktig i
ett sammanhang.
Det jag nu tänker på och tänker säga några ord om är
behovet av paus.
Utan paus ingen rytm, utan paus är det svårt att
urskilja ett melodiskt stycke.
En paus som inte hörs – och då till synes inget händer –
ger oss förutsättningen att uppleva ett musikaliskt
sammanhang.
Pausen som också fungerar som ett mellanrum.
Om man vågar en paus – ett mellanrum – kan det ge
utrymme för något nytt.
Som när kören andas in – skapas något nytt – en
förutsättning för en fortsättning – kanske något
överraskande.
Ibland krävs det mod att våga en paus – ett mellanrum –
en stund då man håller sig själv tillbaka, för att lämna
utrymme för något nytt.
För att ett möte ska kunna ske, något nytt ska kunna
hända – kanske något oväntat – behövs utrymmet, pausen.
Det är i mellanrummet som också något gränsöverskridande
kan ske.
Det finns en rytm i allt, en rytm i själva livet,
alldeles från början. Från det att vi hörde vår mammas
hjärtljud för att sedan vaggas till ro i en famn till
att sedan söka sin vila/sin avkoppling i en hängmatta –
en båt – en gungstol – i musiken. Det finns en rytm i
själva livet – en hälsosam rytm.
Precis som musiken och livet har en rytm med ett flöde
och paus så har naturen också det.
Våren är en tid då vi ser hur allt kommer tillbaka –
efter en vila/en paus – så finns växtkraften där igen.
Med skir första grönska för att med full kraft hitta sin
blomning.
Precis innan våren bryter ut så finns vi i ett mellanrum
– i en paus – för att kunna se helheten.
Innan tonen – pausen
Innan blomning – träda
Innan mötet – tystnad
Kan jag lära mig något av detta i mitt eget liv? Av
rytmen, av pausen och av mellanrummet?
Är vi för rotlösa för att våga pausen, våga hålla
tillbaka så att ett mellanrum formas?
Är det därför som vi har svårt att uppfatta sammanhang
idag? Jag vågar inte pausen – ser inte mellanrummet –
och fastnar lätt i mitt eget kortsiktiga och
individuella sammanhang.
Tar vi inte behovet av pausen på tillräckligt stort
allvar, stressar förbi den, hinner inte med utan lever
allt mer forcerat. Känner till sist inte doften,
uppfattar inte de spröda tonerna och ser inte
möjligheten i det stilla mötet.
Rytmen mellan det enskilda/individuella och en gemenskap
bryts.
Ett tidens tecken är att allt fler blir uttröttade,
avstängda och sönderstressade.
Men är det då enbart ett individuellt problem eller är
det ett gemensamt samhällsproblem?
Jag ser hur det finns tecken på hur samhället förändras
i allt snabbare takt, den sociala sammanhållningen
försvinner allt mer och en gemensam rytm på väg att ebba
ut. Det egna blir mer betydelsefullt än det gemensamma,
jag/mitt breder ut sig på bekostnad av vårt/tillsammans.
Rytmen störs mellan
det enskilda och gemenskapen
det individuella och det kollektiva
det egoistiska och det solidariska.
Och det påverkar mitt liv i det lokala sammanhanget och
det påverkar vår gemenskap i det globala perspektivet.
Behovet kanske är större än någonsin av
en paus – som inte hörs och då till synes inget händer –
men som ger mig/oss förutsättningen att uppleva ett
sammanhang. Som ger oss en möjlighet att hitta tillbaka
till en balanserad livsrytm både på det individuella
planet och det samhälleliga.
Så låt oss värna om pausen – mellanrummet – som kanske
inte gör så mycket väsen av sig men som är livsviktig
för hur vi uppfattar helheten.
 Ninni Smedberg
Direktor
Tillbaka!
|
|
|
 |
|
 |
|
|
|
